När vet en vem en är?

Att ständigt söka

försöka 

hitta sig själv

Föröka

söka 

kunskap om mig

Som ett glas

vattenglas

alltid

halvfullt

Aldrig tomt

aldrig nöjd

Perfektion

som aldrig kommer

aldrig

perfekt

Inte nu

inte då

ALDRIG

Perfekt

Att aldrig veta...

Morgonsolen som sken genom trädkronorna bländade hen när hen gick genom skogsdungen. Bitterheten över att hen tappat solglasögonen med rosa glas var enorm. Med handen som skydd kunde hen knappt urskilja den stig som trampats upp av fulla ungdomar som vinglat fram i sommarnatten.  Hen visste att det snart skulle komma en liggande björk över stigen, hen hade snubblat över den förut. Hen ångrade att hen druckit de sista shotsen. De skulle göra sig påminda hela morgondagen.

Hen såg inte björken och föll handlöst framåt. Marken kom närmare och närmare. I senaste laget kom hen på att hen kanske skulle sträcka ut handen och dämpa fallet. Kroppen fick ta smärtan, som så många gånger förr. Om kroppen inte var täckt med blåmärken, hur skulle en då veta att en kände något? Hen reste sig sakta upp, kroppen verkade hel om än väldigt öm. På ostadiga ben fortsatte hen sin vinglande vandring.

Minnena från gårdagen var dimmiga. Det fanns många minnesluckor. Hur hen kom hem, var kom alla blåmärken ifrån? Det började bli lite för många sådana kvällar. Nätter. Tidiga morgnar. Dimmiga, svarta. Blåmärken. Lukten av gammal alkohol.

Ångesten över att aldrig veta. Rädslan ur intet. Fången i längtan efter dövandet. Påminnelsen från den dova smärtan i kroppen vid minsta beröring.

Klockan på väggen visade 3. Sekundvisaren flyttade sig långsamt. Tick. Tack. Tick. Tack. Hen la kudden över huvudet. Värmen i kudden blev outhärdlig. Andedräkten var värre. Tequila. Rödvin. Spya. Ljudet av att kudden träffade golvet, fick hen att rysa av obehag. Droppandet från kranen i köket. Vinande från ventilen i badrummet. Sekundvisarens envisa slag. Hen behövde en återställare.
Med en sista kraftansträngning lyckades hen rulla över på mage, huvudet hängde utanför sängen. Illamåendet ökade. Med högra handen som stöd på golvet kravlade hen sig ner på golvet. Linoleummattans svala plast var som en skänk från ovan.

Tryckt mot golvet lyckades hen övervinna illamåendet i några minuter. Med krampande muskler kunde hen sitta upp, lutad mot sängen utan att kräkas. Hen lutade huvudet mot sängen, tog ett par djupa andetag. Vatten, hen måste ha vatten. Behovet av vatten övertog alla känslor. Andetagen blev kortare, snabbare. Hjärtat slog dubbelslag. Med flackande blick såg hen ut över lägenheten. Där. Vatten. Hen kastade sig mot kattens vattenskål, genomled den smärta som brände när kroppen slog emot golvet. Med tungan i vattenskålen slungades hen in gårdagens mörker.

Discoljusen blinkade när deras kroppar möttes. Hårdhänta händer smekte hens rygg. Naglar som brände huden. En shot för att fukta strupen mellan deras tungor lekte. Den kalla tegelväggen mot ryggen. Handen runt halsen. En tequila brände i munnen. Tungan som slickade resterna som rann ner på bröstkorgen.

Att vakna i okänd säng. Blåmärken runt handlederna. Letandes kläder i mörker,  på okänd mark. Främmande trappuppgång. Spygröna väggar. Oändlig vandring.

Hen blinkade till när den kalla nosen stötte till hens kind. Kattens mjuka päls var som plåster mot hens hals. Spinnande ljud från den älskade pälsbollen fick hen att vakna upp ur dvalan. Några kraftansträngningar senare var vattenskålen fylld med kallt, färskt vatten. Torrfodret var upphällt.

Pyset från en öppnad ölburk. Den första djupa klunken.

Med huvudet lutat mot väggen såg hen ut genom fönstret. Utsikten över den tidiga kvällen hade en lugnande effekt. Staden började vakna till liv. Med öppen mun svepte hen ölen.
Bara en natt till. Bara en gång till.

When words doesn't know how to be spoken...

I do believe that people come in to your life for a reason. To teach you something, to help you grow. And when you are as good as you get, for now, you gently slip apart. But until then, no boarders, limits or distance can tear you apart. 

Some people comes into your life and makes a difference. To you, your beliefs, your faith and the way you look at things. They nest in your heart and you just know that know matter where you are in time and space, they will remain.

Sometimes these people are the same. You know, because when you have to say goodbye, you feel a rip in your heart. And you know, that this is not how it's supposed to be. You know, because it hurts. You know because of the tears running down your cheek. 

You know because of the beauty that lies in their eyes.

Vårsolens sken

Jag var trött efter mötet, det var jag tvungen att erkänna. Med vårens första, varma solstrålar smekandes mot min hud fick jag kraft att fortsätta. Jag tog en promenad ner till centralstationen. Korsade mellan människor, skuttade åt sidan för att undvika en kollision med en barnvagn, stannade för rött ljus vid övergångsstället och lät tankarna vandra fritt. Kanske var det vårvärmen, kanske var det alla människor, kanske var det jag som gjorde att jag kände att jag helt plötsligt var tillräckligt bra. Jag kände hur jag log mot världen. Och världen log mot mig. 

Siffrorna som försvann

Han försökte gnugga sömnen ur ögonen, men det var som om han aldrig skulle bli pigg. Det var skum belysning på caféet där han satt och drack morgonens tredje dubbel espresso. I vanliga fall gick det bra att plugga just på det här stället. Det var ganska lugnt och hade inte så många tillfällen under dagen då det välde in människor, utan lite mer av ett drop-in-café. Ljudnivån hade under morgonen var lite högre än vanligare, kaffet lite kallare och människorna lite fler. Han hade inte lyckats plugga någonting. 

Open Office-dokumentet gapade vitt och var alltså lika tomt nu som när han kom till caféet fem timmar tidigare. Lite bitter var han. Han hade ju räknat med att vara klar med uppsatsen nu, så att han fick vara ledig resten av veckan. Egentligen var det inte så mycket kvar att fixa på uppsatsen, bara korrekturläsning, förord och innehållsförteckningen. Han stirrade på det tomma vita bladet som hånandes blängde tillbaka lika vitt som snön utanför fönstret. Han ville inte gå hem. Hemma var tråkigt, kallt och ensamt. Här var det bara tråkigt och bara lite ensamt. Han stirrade på fingrarna som vilade på tangentbordet, på laptopen. Det var som om fingrarna inte ville röra på sig, som om det inte fanns några ord kvar i hans nervsystem. Han gav upp. Det skulle inte bli något förord idag, det var bara att inse. 

Han gick bort till kassan och beställde en kaffe till, stor latte med trippel espresso-shot, och en morotskaka. Lite sen lunch, men gott. Hög på socker kunde han knappt sitta still och när han försökte skriva så skakade han bara. Egentligen kanske det var för mycket koffein och en sockerchock på det. 

Han hämtade ett glas vatten och svepte det på direkten. Han kände sig genast bättre. Med påfyllt vattenglas gick han tillbaka till sitt bord och satte sig ner och var något stadigare på hand. Han placerade händerna på tangentbordet och skrev: Innehållsförteckning. Han kände lugnet landa och skakningarna började avta en aning. När han skulle skriva Sida 1, tappade han hakan. Alla siffror på tangentbordet var borta.

In the middle of the night - poetry

It only hurts when I cry

If I don't think there is no pain

I can't feel if my heart don't beat

With no heart it does not hurt

When it doesn't hurt 

There is no you.

Tema: Den oväntade torkan

Jag behövde lite hjälp på travenför att komma igång med en text, så jag bad Anna om ett tema. Temat jag fick var: Torkan. Jag lyckades vara ganska okreativ på det ämnet, men lyckades iaf skriva en text/novell som kanske går att associera in på ämnet.

Torkan

Hen kände hur hen zoomade ut, som att hen försvann. Hen var inte närvarande där på parkbänken även om hen fysiskt var där. Det var lite som att sitta och stirra på något men aldrig riktigt kunna fokusera på det, så allt förblev suddigt. Hen visste inte riktigt hur länge hen hade varit borta men när hen skakade på huvudet för att vakna till så var det mörkt och kallt. Hen drog upp dragkedjan i jackan så långt det gick och stack ner näsan i kragen. Tänk om hen hade varit omedvetandes när hen gick förbi, det skulle vara så bittert. Hen reste sig upp och sparkade lite argt på gruset under bänken. Helvete! Det var ju idag som hen skulle våga. Det var ju idag som världen skulle skifta från grått till rosa. Det var ju nu som allt skräp skulle förvandlas till glitter och hen skulle förvandlas från den fula ankungen till en vacker svan. Bara hen vågade säga hej och se henom i ögonen så skulle allt ske på en och samma gång.

Hen var glad att det inte regnade, fast det hade det inte gjort på flera veckor. Det var som om sommaren hade bestämt sig för att stanna tills december var här. Inte henom emot. Hen gillade inte snö. Regn var kanske inte favoritvädret heller, men om hen var tvungen att välja, så kom regn alltid före snö. Hen hörde kyrkklockan slå och räknade slagen, sju. Då borde det inte vara försent. Om allt var som förra veckan så skulle hen passera parkbänken om ungefär tre minuter.

Hen satte sig rastlöst ner, stampade i takt till ohörbar musik med foten. Hen önskade att hen inte hade glömt sina hörlurar hemma. Ett liv utan musik var omöjligt, som att överleva i en öken utan vatten. Hen skakade bort denna obehagliga känsla och tittade upp och såg hur hen bara var några minuter bort. Hen hoppade upp från bänken och krockade nästan med den vackraste personen hen visste. 

- Oj, hej, förlåt. Det, eh, var, eh, inte meningen. sa hen ursäktande.

- Se dig för pucko skrek hen argt, samtidigt som hen vände ryggen emot och fortsatte gå.

- Men, men, men. Rosa, glitter, svan mumlade hen knappt hörbart samtidigt som knäna veck sig och hen satte sig hastigt på marken med benen under sig.

Hen satt sådär i vad som kändes som en evighet. På knäna med huvudet nedböjt med hakan på bröstkorgen försökte hen andas. Hjärtat slog tunga långsamma slag.

När andningen, efter många om och men började återgå till lugna trygga andetag lyfte hen på huvudet och tittade upp och såg årets första snöflinga singla ner och landa precis framför henom.