Att aldrig veta...

Morgonsolen som sken genom trädkronorna bländade hen när hen gick genom skogsdungen. Bitterheten över att hen tappat solglasögonen med rosa glas var enorm. Med handen som skydd kunde hen knappt urskilja den stig som trampats upp av fulla ungdomar som vinglat fram i sommarnatten.  Hen visste att det snart skulle komma en liggande björk över stigen, hen hade snubblat över den förut. Hen ångrade att hen druckit de sista shotsen. De skulle göra sig påminda hela morgondagen.

Hen såg inte björken och föll handlöst framåt. Marken kom närmare och närmare. I senaste laget kom hen på att hen kanske skulle sträcka ut handen och dämpa fallet. Kroppen fick ta smärtan, som så många gånger förr. Om kroppen inte var täckt med blåmärken, hur skulle en då veta att en kände något? Hen reste sig sakta upp, kroppen verkade hel om än väldigt öm. På ostadiga ben fortsatte hen sin vinglande vandring.

Minnena från gårdagen var dimmiga. Det fanns många minnesluckor. Hur hen kom hem, var kom alla blåmärken ifrån? Det började bli lite för många sådana kvällar. Nätter. Tidiga morgnar. Dimmiga, svarta. Blåmärken. Lukten av gammal alkohol.

Ångesten över att aldrig veta. Rädslan ur intet. Fången i längtan efter dövandet. Påminnelsen från den dova smärtan i kroppen vid minsta beröring.

Klockan på väggen visade 3. Sekundvisaren flyttade sig långsamt. Tick. Tack. Tick. Tack. Hen la kudden över huvudet. Värmen i kudden blev outhärdlig. Andedräkten var värre. Tequila. Rödvin. Spya. Ljudet av att kudden träffade golvet, fick hen att rysa av obehag. Droppandet från kranen i köket. Vinande från ventilen i badrummet. Sekundvisarens envisa slag. Hen behövde en återställare.
Med en sista kraftansträngning lyckades hen rulla över på mage, huvudet hängde utanför sängen. Illamåendet ökade. Med högra handen som stöd på golvet kravlade hen sig ner på golvet. Linoleummattans svala plast var som en skänk från ovan.

Tryckt mot golvet lyckades hen övervinna illamåendet i några minuter. Med krampande muskler kunde hen sitta upp, lutad mot sängen utan att kräkas. Hen lutade huvudet mot sängen, tog ett par djupa andetag. Vatten, hen måste ha vatten. Behovet av vatten övertog alla känslor. Andetagen blev kortare, snabbare. Hjärtat slog dubbelslag. Med flackande blick såg hen ut över lägenheten. Där. Vatten. Hen kastade sig mot kattens vattenskål, genomled den smärta som brände när kroppen slog emot golvet. Med tungan i vattenskålen slungades hen in gårdagens mörker.

Discoljusen blinkade när deras kroppar möttes. Hårdhänta händer smekte hens rygg. Naglar som brände huden. En shot för att fukta strupen mellan deras tungor lekte. Den kalla tegelväggen mot ryggen. Handen runt halsen. En tequila brände i munnen. Tungan som slickade resterna som rann ner på bröstkorgen.

Att vakna i okänd säng. Blåmärken runt handlederna. Letandes kläder i mörker,  på okänd mark. Främmande trappuppgång. Spygröna väggar. Oändlig vandring.

Hen blinkade till när den kalla nosen stötte till hens kind. Kattens mjuka päls var som plåster mot hens hals. Spinnande ljud från den älskade pälsbollen fick hen att vakna upp ur dvalan. Några kraftansträngningar senare var vattenskålen fylld med kallt, färskt vatten. Torrfodret var upphällt.

Pyset från en öppnad ölburk. Den första djupa klunken.

Med huvudet lutat mot väggen såg hen ut genom fönstret. Utsikten över den tidiga kvällen hade en lugnande effekt. Staden började vakna till liv. Med öppen mun svepte hen ölen.
Bara en natt till. Bara en gång till.