Tema: Den oväntade torkan

Jag behövde lite hjälp på travenför att komma igång med en text, så jag bad Anna om ett tema. Temat jag fick var: Torkan. Jag lyckades vara ganska okreativ på det ämnet, men lyckades iaf skriva en text/novell som kanske går att associera in på ämnet.

Torkan

Hen kände hur hen zoomade ut, som att hen försvann. Hen var inte närvarande där på parkbänken även om hen fysiskt var där. Det var lite som att sitta och stirra på något men aldrig riktigt kunna fokusera på det, så allt förblev suddigt. Hen visste inte riktigt hur länge hen hade varit borta men när hen skakade på huvudet för att vakna till så var det mörkt och kallt. Hen drog upp dragkedjan i jackan så långt det gick och stack ner näsan i kragen. Tänk om hen hade varit omedvetandes när hen gick förbi, det skulle vara så bittert. Hen reste sig upp och sparkade lite argt på gruset under bänken. Helvete! Det var ju idag som hen skulle våga. Det var ju idag som världen skulle skifta från grått till rosa. Det var ju nu som allt skräp skulle förvandlas till glitter och hen skulle förvandlas från den fula ankungen till en vacker svan. Bara hen vågade säga hej och se henom i ögonen så skulle allt ske på en och samma gång.

Hen var glad att det inte regnade, fast det hade det inte gjort på flera veckor. Det var som om sommaren hade bestämt sig för att stanna tills december var här. Inte henom emot. Hen gillade inte snö. Regn var kanske inte favoritvädret heller, men om hen var tvungen att välja, så kom regn alltid före snö. Hen hörde kyrkklockan slå och räknade slagen, sju. Då borde det inte vara försent. Om allt var som förra veckan så skulle hen passera parkbänken om ungefär tre minuter.

Hen satte sig rastlöst ner, stampade i takt till ohörbar musik med foten. Hen önskade att hen inte hade glömt sina hörlurar hemma. Ett liv utan musik var omöjligt, som att överleva i en öken utan vatten. Hen skakade bort denna obehagliga känsla och tittade upp och såg hur hen bara var några minuter bort. Hen hoppade upp från bänken och krockade nästan med den vackraste personen hen visste. 

- Oj, hej, förlåt. Det, eh, var, eh, inte meningen. sa hen ursäktande.

- Se dig för pucko skrek hen argt, samtidigt som hen vände ryggen emot och fortsatte gå.

- Men, men, men. Rosa, glitter, svan mumlade hen knappt hörbart samtidigt som knäna veck sig och hen satte sig hastigt på marken med benen under sig.

Hen satt sådär i vad som kändes som en evighet. På knäna med huvudet nedböjt med hakan på bröstkorgen försökte hen andas. Hjärtat slog tunga långsamma slag.

När andningen, efter många om och men började återgå till lugna trygga andetag lyfte hen på huvudet och tittade upp och såg årets första snöflinga singla ner och landa precis framför henom.